Ja, det är väldigt få gånger som jag bara precis vill trolla bort en dag, *poff* borta som jag känner just denna dagen. Det känns tufft...Har varit hos min advokat. Det drar upp mycket känslor och tankar kring tvistemålet. Blir extra känslig när det handlar om mina två äldsta döttrar.
Jag undrar när i tiden ska detta (för mig) otroligt omogna beteende från vuxna människor upphöra. Och börja gemensamt ta ansvar som förälder/föräldrar...oavsett ens personliga åsikter om varandra.
Det är så tråkigt när barn känner att dom behöver välja sida...det är inte så det ska vara. Det är inte rättvist.
Men det gör mig inte förvånad överhuvudtaget att det inte sker en förändring på andra hållet exp när man väljer att hålla hårt om en stridsyxa och inte vill släppa taget om den för att istället begrava den och hitta problemlösningar. Det enda jag vill är att få vara delaktig och få upprättelse...Jag är inte den samme som jag har varit, även jag varit stridslysten. Jag har själv kommit fram till att det kommer man ingenstans med alls. Det tenderar bara till att problemen blir större och större.
Ja, jag har varit extremt sjuk...och det kan drabba vem som helst.
Jag hade jätte svårt att acceptera att jag blev sjuk själv.
Men som sagt i dagens läge kan jag titta tillbaka och kan inte förstå att det har hänt mig. Det är som om att det är en berättelse om en helt annan person och inte jag.
Det är en märklig känsla det där och svårt att förklara.
Jag saknar dom så oerhört mycket. Det finns så mycket som dom inte vet. Men för min del så är det vuxensaker. Men man önskar att dom viste sanningen.
En tanke som slår mig många gånger är har det gått så långt att dom inte ens tänker på mig längre? Älskar dom mig?
Jag tog ett hårt beslut för mig själv att inte höra av mig längre...kanske för att se om dom själva vill ta upp kontakten självmant.
För sista kontakten slog mig så hårt i hjärtat....något som jag aldrig trodde jag skulle få höra. Där nåde jag en gräns...Jag tänker inte ge upp dom. Men just dom meningarna gjorde så att mitt hjärta brast.
Det fick mig att känna mig värdelös, oviktig, oälskad, obetydlig och överflödig.
Av mitt eget kött och blod.
Jag måste fortsätta framåt...då jag har hur bra som helst samarbete med min sons pappa och minis pappa.
Vi har inga problem att samarbeta och göra det som är rätt. Eller prata med varandra om det är något som gäller dom två.
Jag önskar inget heldre än en lösning...Dom fattas mig...Jag vill finnas där i vått och torrt. Jag älskar dom så och hålet i mitt hjärta kommer vara kvar ända tills det sker en positiv förändring i rätt riktning när rätt värderingar lärs ut på ett vuxet och moget sätt. Jag vill säga så mycket...men jag kämpar fortfarande för dom även fast det inte är något dom kan se.
Annars hade jag kapitulerat för länge sedan i tvistemålet.

Mamma älskar er!